B

Jag lever. Eller jag försöker i alla fall att leva så gott det går.
Vad många inte verkar förstå är att han var mitt allt, mitt livs kärlek. Vi vad själsfränder och han rycktes bara bort från mig. Jag håller fast vid hans minnen så hårt det bara går. Vi skulle för fan gifta oss, bli gamla tillsammans. Det här är bara inte rätt.

Ovanpå det har jag skulder på 30 000 som jag måste bli av med, jag får hjälp från soc nästa vecka men det känns bara som ännu en bitchslap, efter hans turneer skulle vi betala av alla skulder efter hans missbruk.
Jag orkar liksom inte ta tag i ekonomi nu.

Jag mår redan dåligt som det är men med ekonomin ovanpå det här får verkligen mig att vilja ta livet av mig, men efter att ha känt den här smärtan skulle jag aldrig kunna göra det mot min familj.

Jag tar en minut i taget, de säger att det kommer att gå över, jag hoppas verkligen det.

Jag kommer aldrig glömma honom

Ps. Eftersom det är en ProAna blogg, nej, jag KAN inte äta.