Sjukt jobbig dag. Både jag och min älskling tänkte på B och fick ett litet mental breakdown. Men det måste man få ibland, gråter man inte ut kommer det tillbaka i tiofald i smärta.
Det känns konstigt utan honom men livet går vidare på något underligt sätt.

Och man har alltid sina tvivel, gick jag vidare för tidigt, är det fel att bli ihop med hans bästa vän? Men kärleken är blind, och jag älskar min underbara pojkvän så mycket att jag skulle gå över lik för honom.

Jag är så lycklig, så fruktansvärt lycklig att det räcker för mig som övertygelse.

Har vart i Stockholom hos min älskling sedan i måndags. Han är inte bara en underbar pojkvän, han är ett bra bantningsmedel också. Jag typ skäms över att äta så jag låter helst bli.

Man kan ju tänka att man gör en massa saker när man väl är här men vi har fikat med en god proana-vän. Och sedan har älskling repat men annars har vi inte orkat göra något typ, kolla på film eller lyssna på musik och vara allmänt nykära.

Kanske allt löser sig på hemmafronten också men jag orkar inte tänka mer på det här och nu.

Känner att allt bråk jag haft med min ex-kombo har bara vart till ingen nytta. Det är ett nytt år, dags att gå vidare och glömma för det verkar inte som att hon vill prata ändå. Visst, det blev djävligt fel men att jag blev ihop men min pojkvän eftersom hon hade känslor för honom men samtidigt kan jag inte strunta i mina känslor, jag har gått igenom så fruktansvärt mycket att jag känner att nu är det faktiskt min tur att vara lycklig. Dessutom känner hon inte ens min pojkvän. Det är en egen påhittad bild av honom hon är kär i, kanske till och med bara det faktum att han spelar i band. Nej, jag måste lägga henne bakom mig. Eller vad tycker ni? Jag vill ju egentligen inte förlora henne som vän men det verkar som att hon inte vill ha något mer med mig att göra eftersom hon skriver massa skit på fb som inte för är sånt. Råd?

Idag är dagen D, eller ja. Dagen S kanske, om en timma åker jag till tåget till Stockholm. Jag har alltid mycket lättare att låta bli mat där. Tror jag har packat ner hela mitt hem också men så är jag ju tjej också, det blir lätt så.
Om sju timmar sitter jag och pussar sönder min älskling. Det skall bli så skönt att skita i allt baktalande och drama och bara vara.

Nu kom mormor som skall köra mig till tåget.
Får uppdatera mer sen.

Var i badet med ett glas vin, bra musik och mysade när jag bara helt plötsligt verkligen fick SE mina lår. Vad i helvete har jag gjort mot mig själv? Det finns stora ytor som det inte ens är skinn kvar på, bara ärr. Jag har en grop som går ner till muskelen som de inte kunde sy eller laga alls på kirurgen för det var för trasigt.
Den misshandel jag har gått igenom är något jag själv har skapat och det är nästan det som är mest skrämmande. Jag har gjort det här mot mig själv, det är ingen annan som skurit mig. Det är jag som suttit i sängen och på otaliga toaletter bara för att få slut på ångesten genom att skapa mer ångest.

Hur kan min pojkvän älska mig när jag är ihopsydd som en trasdocka, har ärr överallt förutom ryggen och låren.
Han har själv skadat sig, men inte alls som jag. Och han har sagt att jag är faktiskt det värsta han har sett. Och han har ändå sett en hel del vad gäller självskadebeteende.

Nej, jag tyckte jag såg Bailys i kylen så jag kan dricka mig full och glömma det här.

Känner mig fullständigt urlakad, jag orkar inte hålla på och bråka med människor, jag orkar inte tänka på min djävla ekonomiska situation. Det enda som håller mig uppe är mina vänner och min älskling.

Nu tror jag dessutom att jag ätit allt jag kan äta hemma så nu är det bara näringsdrycker kvar och jag måste verkligen fasta nu för min mage ser ut som att jag är gravid och jag skall åka till min älskling på måndag och vill inte att han skall se mig så tjock.

Idag är planen att packa in alla kläder i min lilla byrå, ta ett bubbelbad och bara spela gitarr och mysa för mig själv. Kanske ett glas vin till badet också.
Skulle egentligen vilja ta med datorn och hela stereon i badrummet men det blir lite väl krångligt.

Jag saknar verkligen min älskling. Det känns som att det är något som fattas när jag inte är med honom, precis som den där känslan att man har glömt något.

Ja, jag bor ju hemma hos mamma igen, har mitt lilla space under trappan. Det är jag och Harry Potter. Jag och min fd kombo skulle prata ut igår men hon hörde aldrig av sig. Fast det kanske var lika bra för jag råkade somna mitt på dagen så jag var som om jag hade sirap i skallen när jag vaknade.

Blir så jobbigt när det alltid finns typ bröd och sånt hemma, efter sex ger jag alltid upp och börjar äta. Tröttsamt. Men idag får jag skärpa mig.

Men jag älskar fortfarande B, han kommer alltid finnas i mitt hjärta men han hade velat att jag skulle gå vidare. Det var en på psyk som var lite medial som sa att B inte kunde gå vidare om inte jag gjorde det. Jag hoppas att han är där han skall vara nu och att han är glad för min skull.

I'm baaaack!

Nej, jag kan inte lägga ner bloggen. Nu har jag dessutom så mycket fritid att jag kommer väl skriva 10 inlägg om dagen.
Jag har blivit utsparkad av min kombo över en liten dispyt. Förhoppningsvis kan vi prata ut om det, jag vill inte förlora henne som vän.

Och jag har (tro det eller ej) gått och blivit kär, skaffat pojkvän. Just nu är han det enda jag kan tänka på. Tyvärr bor han i Stockholm och det gör ju inte jag så nu är det telefonterror som gäller. Vi pratar typ dygnet runt. Jag vet att det är konstigt och bara för att vi har blivit ihop innebär inte det att jag har glömt B. Jag kommer alltid att älska honom men jag vet att han vill att jag är lycklig.
Allt med min nya kille gick så fort, det liksom bara klaffade. Vi har känt varandra i fyra år men nu är det något helt annat. Jag kan skriva en hel uppsats om honom tror jag.

Jag har gått ner i vikt under tiden jag hälsade på honom så nu ligger jag på 64,5 igen. Men igår åt jag en chipspåse innan jag gick och lade mig. Inte alls smart faktiskt.
Jag håller fortfarande på och hämtar mina grejer hos min gamla kombo men jag har såklart glömt vågen. Matvågen kom jag ihåg men inte den vanliga vågen. Antagligen berodde det på ångesten över att vara där och stress.

Känns rätt konstigt att flytta hem till mamma när man är 24 med tanke på att jag flyttade hemifrån när jag var 15 men så kan det gå. Jag hoppas bara att jag och min gamla kombo kan lappa ihop såren nu.