Idag är det Halloween och jag har sminkat mig och gjort mig fin eftersom det är den största religiösa högtiden för mig. Så självklart har jag börjat gråta flera gånger, bara för att jag sminkat mig men jag har känt B's närvaro hela morgonen.

Viktmässigt tror jag det går bra, fick i mig lite potatis idag i soppan men annars har jag följt mig lilla diet.
Det är lite sjukt, det går tydligen runt en tjuv på avdelningen, lite läskigt men egentligen behöver jag inte oroa mig eftersom jag knappt går utanför mitt rum. Jag är för deprimerad för det.

Jag ligger och sover typ jämt. Men ändå lyckas jag få i mig "droger".

Anyhow, Nevermind me, I'll just cry myselt to sleep

Jahopp. Här händer det saker. Som tur är sover jag alltid när det händer saker. Men viss personal borde allvarligt fundera på att byta yrke. Just på min avdelningen har vi som tur är inte så många sådana.

Har tyckt så synd om min VÄN K. Vi har legat inne tillsammans förr men nu känner jag verkligen att vi kommit varandra närmre. Men hon har haft ett par tuffa dagar. Men jag tror det har blivit lite bättre nu.

Jag har en skalpell som jag tog med hemifrån, funderar på att lämna in den till personalen men det är liksom en trygghet.

Har hunnit rymma också, tog piller och sedan åkte jag hem till S. Har aldrig vart där förr.
Det var skönt att gå runt på stan helt lullig, men det var ju bara att åka tillbaka. Så nu får jag inte gå ut utan personal längre.
Men, "É en dum ska en ha ett helvete".
Jag hade varnat personalen men de vill väl ha mig härifrån känns det som. Inte kul.
Skall se om jag orkar pärla något armband sen, nu skall jag nog försöka sova.

Inlagd igen. Men det är stor skillnad den här gången. Nu VET jag att jag måste hålla mig till spelreglerna och jag är (oftast) mycket lugnare. Men det är klart att jag tänker mycket på att överdosera, skada mig osv så fort jag stöter på motgångar.
Skillnaden är att jag tänker efter nu.

Det är skitjobbigt att vara här. Jag tänker på B varje minut av varje dag men igår kom den första lilla ljusglimten. Första gången jag kände att; "Jo, de kanske har rätt, det kanske kommer att bli bättre!"

Läkarna är lika rädda som jag att jag kommer ta en överdos så jag får bara gå ut 2x20 min ensam och resten med personal.
Jag hatar att vara här men jag inser att jag måste och skulle jag försöka skriva ut mig nu skulle jag antagligen få LPT igen så jag väntar ut de samtidigt som jag är ärlig, och här kan jag får gråta och prata. Det känns bra.

Tror jag gått ner i vikt igen också, det känns så.

Jag börjar gå till det extrema vad gäller verklighetsflykt. Har sovit i två dagar, sovit och hetsat. Men idag har jag vart vaken men inte ätit, lika bra att säga ÄN, man vet ju aldrig.
Men idag har jag gått på det jag alltid har hatat mest, opiater!! Vet inte om jag kommer få effekt men jag måste härifrån. Världen är grym och jag vill inte vara med.

Jag känner mig så ensam, det finns ingen jag kan ringa. Visst, jag har väl vänner, men jag orkar inte dra ner hela världen med mig sorg.
Så det enda jag har kvar är ANA. Och jag skall fan se till att det funkar nu! Jag skall hålla mig till så lite mat som möjligt, det är det enda som finns kvar i mitt liv. Det och alla djävla diagnoser som kan dra åt helvete.
Har funderat på att lägga in mig, men måste prata med min psykiater först så alla mediciner stämmer.

Ärligt talat, fy fan för livet!

Just nu kollar jag på "the love of nancy". Ana har verkligen greppet om mig nu, det är underbart. I morse var jag tvungen att springa ner till Konsum och köpa kattmat. Samtidigt köpte jag en wrap och grillade revben men på vägen hem slängde jag det bara. Det känns som ana kommer tillbaka.

Nu har vi begravt B. Det var fruktansvärt. Jag grät konstant i kyrkan, jag försökte hålla mig från att gråta högt och förstöra den fina ceremonin.
Skriver mer om det senare. Skall kolla på filmen nu.

Puss