Imorgon är B's födelsedag och måndag hans dödsdag. Ångesten stiger för varje dag, sorgen också.
A som var nära vän med B har bråkat en massa om ett inlägg på Facebook av en annan av B's vänner. Att A ens har mage att bråka med mig om något så jävla trivialt som hur andra skall hylla B på måndag! De gör som de vill, och jag bryr mig inte om vad andra gör.
Samtalet till polisen kommer jag till och med ihåg även om det var på tyska så förstod jag vad de sa. "Han ser ut som en död människa". Inte förrän jag hörde de vidriga orden "einem Toten person" förstod jag att han kanske inte lever, innan dess fanns det inte i min världsbild att han kunde vara död.
Jag försökte ta hans puls men jag var för skakig för att klara något!
Jag höll honom i min famn och väntade på en ambulans som skulle hjälpa honom men när polisen kom sa den kvinnliga polisen; "He has death-marks".
Jag trodde inte på de, jag ville inte tro. Sedan fick vi lämna rummet och jag satt apatisk på en säng. Jag fick se honom en sista gång innan de tog med honom. Han såg ut som att han sov, så fridfull.
Jag skickade med honom ett krucifix som vi köpte i Rom.
Resten av dagen är dock helt suddig. Jag höll på att låsas in på psyk i fucking Tyskland men tillslut släppte de mig så jag kunde åka hem.
Jag hade en präst som tog hand om mig eftersom han var den enda engelskspråkiga och han ordnade med allt och hjälpte oss verkligen.
Jag har aldrig berättat allt detta för någon, det har varit för svårt även om det var två år sedan.
Jag kommer ihåg att jag ringde hans föräldrar, jag vägrade låta vännen som var med oss meddela någon vad som hänt innan hans föräldrar fick reda på det så de vi skulle möta upp i Belgien sa vi till att B var på sjukhus.
Vaga minnen från dagen. Åkte hem den dagen och mamma och min syster mötte upp mig i Göteborg när vi kom dit dagen efter!
Jag vill aldrig någonsin förlora någon så igen. B var den finaste människa som fanns. Jag kommer alltid att älska honom och han kommer alltid vara min fästman.
Alltså...jag kan inte säga mer än att jag blir så himla ledsen när jag läser detta, sitter med tårar i ögonen. Kan inte ens tänka mig hur det var & kändes för dig när detta hände, hur det skulle kännas om jag råkade ut för samma sak.
Det var både års- & födelsedag för min vän, som dog förra året, nyligen & det händer grejer i skallen på en. Märkligt, för man tänker på personen året runt liksom, men på årsdagar dyker en massa tankar upp & kaosar runt på något vis. Ja, jag vet inte. Vill bara säga att jag känner med dig & jag drar mig oftast för klyschor, men; minnen finns kvar. Kramar!