Sålänge jag klarar mig själv behöver jag inte inläggning. Bara att jag börjat slarva med medicinerna. Tar min morgonmedicin klockan två på eftermiddagen, äter åt helvete. Men jag har iaf kommit ner till underbara 59,9! När vågen visade det blev jag överlycklig och det fick mig att fortsätta orka kämpa!
Kämpa för att få ett eget liv utan A, kämpa för att visa honom att jag kan vara funktionell. Att jag klarar mig själv! Han tror att jag inte klarar mig rent ekonomiskt och what not i livet.
Det innebär inte nödvändigtvis att jag vill ha tillbaka honom, för jag är inte säker på att jag vill det men jag vill visa honom hur fel han har och vad han har valt bort!
Jag vet att man inte skall hålla på så men jag vill få honom att förstå allt jag gjorde för honom, allt han inte såg!
Och jag är arg, jag anser väl halvt att han inte har någon rätt att dumpa mig. Speciellt inte efter att han pratade om vårt bröllop en vecka innan och han säger att han fortfarande ser det i framtiden men....
Håller han mig "on the hook" eller menar han det? Jag vet inte.
Men vi pratar, vi umgås. Skall dock ta lite avstånd nu. Men jag är orolig för hans gitarrist flickvän skall ha födelsedagsfest idag och det är första gången vi umgås onyktra på typ tre/fyra månader.
Det är inte hundra att han kommer men jag skiter i det och skall ha kul ikväll.
Svar: ja, just mord är så himla brutalt också! Vem menar du med B?
Du är så himla stark gumman, du kommer definitivt att klara dig själv och utan att behöva läggas in. Jag hoppas att festen blir kul! Tänker jättemycket på dig!