Jag kom på att jag orkar inte vara ärlig med A om vissa saker för han gör en SÅ big deal utav typ allt!Ja, jag hade ett återfall som fick mig att insé varför jag inte håller på med det längre! Men han kan inte se det så, han måste typ ta i så han spricker och släpa med mig till närmsta NA-möte. Alltså, tyvärr så är det inte så långt ifrån den reaktionen. Kommer ältas och tjatas och, jag orkar bara inte den där skiten! Så därför säger jag inget istället.
Jag har kunnat prata med mamma om det här för första gången. På ett sätt där jag faktiskt är ärlig om hur allt är, jag svarade mamma
"Varför gör du det då?"
"För att bli hög!"
och jag var ÄRLIG för första gången, inget smusslande ingen sån skit utan helt ärligt, "för att bli hög".
Och det är ett så STORT steg när man kan vara ärlig med den personen man ALLTID försökt dölja det från!
Men jag orkar inte berätta för min livskamrat.. Jag vet inte hur bra det är!
Jag förstår den där lättnaden med att vara ärlig! Jag var det nyss, berättade för min behandlare att jag druckit nu när jag "inte ska" det. Känns så konstigt när man är van att smussla & ljuga. Ta hand om dig!