Jag är fast i mitt emotionella fängelse. Jag önskar jag kunde göra något men inga droger i världen kan hjälpa mig nu.
Den enda som kan hjälpa mig egentligen är så hög att det inte går att prata med honom och det skrämmer mig. Han är alltid den som gör att jag aldrig väljer att ta steget till självmord eller självskadebeteende när vi pratar i telefon men nu går den inte.

Jag har gråtit till och från i en timma nu, hoppas mina sömntabletter slår in snart annars vet jag inte vad jag kommer hitta på.
Jag är trött på att alltid komma i sista hand. Det är inte bara idag utan jämt. Den enda gången vi kan prata är när B har tråkigt, annars är det spela musik, träffa massa folk och festa medan jag sitter ensam hemma i min lägenhet, 50 mil bort och tänker för mycket.

Och det värsta av allt är att jag kan inte vända mig till någon annan. Jag har bara honom.
Men jag älskar honom villkorslöst oavsett.