Under The Bridge

Var hos polisen och redogjorde vad som hände natten jag blev "misshandlad" eller snarare puttad ner för en halvmeters fall. Kändes jobbigt för jag kom inte ihåg speciellt mycket, både mediciner och ätstörningar gör att minnet är sådär.

Jag åt upp praktiskt taget hela mitt kylskåp till frukost för jag trodde det vad idag jag skulle avliva min lilla älskade kissekatt men det blir imorgon istället.

Jag har börjat känna mig så sjukt deppig på kvällarna. Antagligen för att jag är ensam, jag har ett ring på mitt finger som märkning att jag är tagen men får ändå lägga mig ensam varje kväll. Ingen som håller om mig. Sex struntar jag i, jag lever hellre hela mitt liv utan sex än utan B. Jag vill bara att han kunde ligga bredvid mig och kolla på Kvarteret Skatan eller Varan-TV tills vi somnade.
Eller att gå upp på morgonen för att se att han somnat framför ESPN-America. Och att få en kopp kaffe och samma fråga varje morgon; "Har du tagit dina mediciner?"
Omtanke och kärlek.
Att ha någon att gå på promenad med, någon som kan sporra mig att ta tag i mig själv.

Men jag ligger varje kväll och tänker att det finns nog inte en levande själ som förstår mig. Och det känns som att jag bara blir mer och mer bitter över hela mitt liv.

Så jag kan inte äta något mer idag, Keso och ärtsoppa till frukost. Seriöst?

Jag har fått en ny granne också. Tyckte det var rätt skönt att ha hela källarplanet för mig själv. De som hyr lägenheten bredvid är ägare till en restaurang och det är bara sommarjobbare som bor där.
Tankarna bara flyger runt i skallen och jag kommer inte ens ihåg vad jag egentligen skulle skriva 0m.